Ja fy fan. Igår lyckades min bergsklättrare till bror välta våran bokhylla med 70 000 glasgrejer i. Först lät det som ett glas som trillade. Sedan lät det som fem glas som trillade. Sedan lät det som HUNDRA glas som trillade. Det var glas all over vardagsrummet, inklusive min säng, så jag tänkte att jag inte ville vakna upp emo och drog iväg till Ljung istället.

Imorse lyckades jag häva ur mig nåt i stil med "näe, vi går inte upp, vi låtsas att det har varit en tsunami och att vi inte kan gå ut". När jag sedan vaknade igen sa jag "kom igen nu, vi måste gå, bussen går ju fan snart!" och började klä på mig, men nehej då. Runt min midja hade jag en människa som klamrade sig fast och sa "tänk på tsunamin! tsunamin!". Jag kom inte loss och det var en bra anledning att somna om. Efter några välbehövda timmars sömn kollade vi på film, The wedding singer, och den var bra.

Klockan 13 drog jag hem för att ta 14-tåget till Vårgårda där jag fick reda på att jag inte hade klamydia och fick, äntligen(!), recept på andra mini-piller. Fick veta att det kunde ta upp till 2 månader att märka resultatet. Underbart. 2 månader till att se fram emot då. Suck. På ungdomsmottagningen stötte jag ihop med P och vi åkte till Herrljunga, kom fram till att det var bättre i Vårgårda och åkte tillbaka dit och busade en stund.

Nu är jag hemma iallafall. Jag har kommunicerat lite med Rockstjärnan, är sugen på en görig macka, har kommit på att det är 2 veckor kvar till Karlskrona och 1½ månad kvar till tatueringen. Gött.

Over and out.